Blågul Islam - möjlighet eller falsk liberal förhoppning?

Photo by Sardar Faizan on Unsplash

I debatten talas det ibland om att det behövs en “blågul islam”, en svensk variant av tron som ska förena Koranens budskap med svenska värderingar. Men kan en religion formas av en nations värderingar, eller är den alltid större än så? Försöket att skapa en svensk islam säger något djupt om vår tid, en tid som vill förena det oförenliga.

När Liberalernas Simona Mohamsson talade om behovet av en blågul islam väckte det uppmärksamhet långt utanför partipolitiken. I sina uttalanden beskrev hon hur islamister i svenska förorter och radikala imamer i källarmoskéer hotar demokratin, kvinnors frihet och vår gemensamma värdegrund. Hon talade om en islamism som förespråkar våld, hedersförtryck och religiösa regler istället för svensk lag. Dessa är genuina problem. Som kontrast lyfte hon fram så kallade “blågula muslimer” — troende som firar Eid med familjen, följer turkiska tv-serier, lever som sina grannar och delar den svenska vardagen. För dem menade hon, behövs ett nytt begrepp: blågul islam, en tro förenlig med svenska livsstilen och demokratin.

På ett plan är tanken förståelig. Efter årtionden av segregation, islamistisk påverkan och parallella värdesystem vill många politiker skapa en positiv identitet för svenska muslimer, frikopplad från extremism. Mohamssons vision är att göra islam till en naturlig del av det svenska samhällsbygget, en religion i harmoni med svenska ideal om frihet, jämställdhet och sekularism. En falsk förhoppning som gör sig allt mer uppenbar om vi kollar närmare på islamsk teologi och faktisk uppbyggnad, samt hur det ser ut i Europa.

Men islam är inte bara en kultur eller livsstil som kan anpassas efter omgivningen. Det är en teologi med tydliga ramar, rättssystem och en världsbild som gör anspråk på att vara universell. Därför är frågan inte om muslimer kan leva i Sverige, det kan de naturligtvis, utan om själva religionen islam låter sig formas nationellt utan att upphöra att vara sig själv. För att förstå varför tanken på en “blågul islam” är så problematisk, måste man förstå vad islam faktiskt är: en tro som gör anspråk på helheten.

Islam som teologiskt system

Islam är inte i första hand en kultur, utan ett system. En helhet av tro, lag och liv. Till skillnad från kristendom, där tron och staten skiljts åt under sekler av teologisk och politisk utveckling, betraktar islam religion och samhälle som odelbara. Koranen, hadith och sharia utgör inte bara vägledning för individen, utan en ordning för hela samhället. I sin ursprungliga form är islam ett allt omfattande ramverk: det reglerar arv, äktenskap, handel, straff, relationen mellan könen och mellan troende och icke-troende. Religionen är i sin kärna inte något man tolkar fritt, utan något man underordnar sig.

Detta gör att islam inte låter sig “försvenskas” på det sätt som vissa hoppas. En nation kan omforma seder, språk och traditioner — men den kan inte omforma en uppenbarelse som gör anspråk på att vara evig. Den som försöker skapa en nationell variant av islam möter därför en inbyggd motsättning: tron är global till sin natur, och dess normer anses inte vara förhandlingsbara.

I islam finns begreppet umma, den världsomspännande gemenskapen av troende som står över nationalitet och kultur. Att då tala om “blågul islam” blir i praktiken att göra religionen till något den inte själv erkänner: en kulturell konstruktion. Resultatet blir inte harmoni, utan spänningar mellan två värdesystem.

För där kristendomen lär att “ge kejsaren vad kejsaren tillhör”, lär islam att lagstiftningen redan tillhör Gud.

Värderingskonflikten

Om islam i sin natur är ett heltäckande system, blir frågan ofrånkomlig. Vilka värderingar bär detta system och hur förhåller de sig till den svenska värdegrunden? Här uppstår den största konflikten mellan idén om en blågul islam och verkligheten.

Islamisk lagstiftning, sharia, reglerar hela livets område: familj, moral, ekonomi och samhälle. Det innebär också att tron som gör anspråk på att definiera vad som är rätt och fel, inte bara för individen utan för hela samhället. Den grundläggande skillnaden mot svenska värderingar ligger i synen på människans frihet. I Sverige är lagen ett mänskligt verk, föränderlig och underställd folkets vilja, men ändå byggde på ett kristet etiskt och moraliskt ramverk. I islam ses lagen som gudomlig och evig, den står över samhällsbeslut och politiska majoriteter. Det är här själva idén om en “svensk islam” börjar rämna, för hur ska man förena en religion som anser lagstiftningen tillhöra Gud med ett samhälle där makten utgår från folket?

Kvinnosynen

Enligt flera islamiska rättsskolor är mannen försörjare och kvinnan underställd i ansvar. Hon är begränsad arvsrätt, hennes vittnesmål väger ofta hälften av mannens och hennes frihet att klä sig , gifta sig eller skilja sig är i många länder hårt reglerad. Det står i direkt kontrast till svenska principer om jämställdhet. Forskare som Razali et al. (2023) visar att även bland muslimer i väst lever många av dessa normer kvar i religiösa miljöer. Att försöka klä dessa värderingar i blågult är inte att skapa integration, det är att förena motsatta synsätt på människans värde.

HBT-frågor

I den islamska traditionen betraktas homosexualitet inte som en läggning utan som en synd. Djaja & Nisa (2023) beskriver hur denna syn är djupt rotad i sharia och därmed svår att omtolka utan att överge grundläggande teologiska premisser. I ett samhälle som Sverige, där HBT-personers frihet ses som en självklar del av värdegrunden, blir klyftan därför djup. En “blågul islam” kan därför inte existera utan att först omdefiniera sin egen moral.

Synen på icke-muslimer

I koranen gärs skillnad mellan de troende och ahl al-kitab — bokens folk, men också mellan muslimer och otrogna. I klassisk rättstradition fanns begreppet dhimmi, som gav skydd åt icke muslimer i utbyte mot underordning och särskild skatt. Detta må vara historia, men dess teologiska grund finns kvar. Det påverkar relationen mellan tro och samhälle, där islam ofta ses som den naturliga normen och allt annat som avvikelse.

Synen på samhällsordningen

Islam bygger ytterst på idén om ummah, den globala gemenskapen av troende. Denna tanke går på tvärs med den västerländska uppfattningen om nationell suveränitet. I Sverige är lojaliteten först och främst med nationen, inte med en religiös gemenskap. För en del muslimer skapar detta en identitetskonflikt: mellan att vara del av Sverige och vara del av ummah. Det är inte en fråga om religionstillhörighet, utan om vilken ordning man sätter främst, den gudomliga eller den demokratiska. En “blågul islam” förutsätter att dessa motsättningar kan lösas genom kultur. Men här handlar det inte om kultur, utan om teologi. Och teologi låter sig inte kompromissas med politiska önskedrömmar.

Islam i Europa - en annan form av radikalitet

Om man betraktar utvecklingen i Europa under senaste decennierna blir det tydligt att islam här inte alltid blivit mildare med västerländska värderingar . I många fall har det motsatta skett. Forskning från både Europarådet och EU:s Radicalisation Awarness Network visar att flera europeiska församlingar blivit mer teologiskt konservativa och dogmatiska än motsvarigheterna i Mellanöstern. En orsak är utländsk finansiering och ideologisk export, främst från Gulfstaterna och Turkiet.

Moskéer i Frankrike och Belgien, Tyskland och även Sverige har under årtionden fått stöd från organisationer kopplade till wahhabitiska eller salafistiska rörelser. Dessa rörelser predikar att religion och politik inte går att skilja åt. Finansieringen har ofta varit villkorad, donationer följs av krav på läromaterial, imamutbildning och teologisk lojalitet. Resultatet har blivit att islam i Europa ofta är strängare än den som praktiseras i många av sina ursprungsländer. Där religionen i hemländerna blandas med lokal kultur, får den i Europa en mer renlärig och ideologisk prägel.

Rapporter från Frankrike visar hur flera moskéer utvecklats till miljöer för radikalisering. Europarådets rapport Foreign-funded Islamist extrimism in Europe pekar på hur fonansiering från Gulfstaterna skapat parallella religiösa strukturer som underminerar lokala muslimska organisationer och integration.

Den svenska erfarenheten är inte unik. Myndigheter har länge varnat för hur församlingar, friskolor och organisationer fungerar som verktyg för islamistisk påverkan. Den teologiska retoriken är ofta subtil, det handlar inte alltid om öppet hat eller våld, utan om världsbild. Att skilja på “de rättrogna” från “de andra”, om att framställa sekulär lag som synd, uppmuntra folk från att inte anpassa sig, att inte rösta och få all kritik av detta att framstå som “islamofobi”.

Att då tala om en “blågul islam” i det ljuset framstår som än mer naivt. För det vi ser i Europa är inte en religions anpassning till nya samhällen, utan en dragkamp mellan ideologier och finansierade nätverk. Den som vill förstå varför integrationen misslyckas måste därför se bortom individen och in i institutionerna, in i den teologiska infrastruktur som formar hur islam tolkas, predikas och förstås.

Den svenska värdegrunden och dess gränser

Sverige är i grunden ett kristet land. Våra lagar, högtider, värderingar och själva uppfattningen om människans värde har vuxit ur den kristna civilisationen. Även sekulariseringen, som så starkt präglat det moderna Sverige, är i sig ett resultatet av den kristna traditionen, en tradition som lärde oss skilja mellan Gud och kejsare, mellan tro och makt. När Sverige under 1900-talet succesivt lämnade kyrkan som samhällsbärande institution, förlorade landet bara religionen utan också den moraliska grund den vilade på.

Sekulariseringen skapade ett tomrum. I stället för tro fick vi “tolerans”, istället för moral fick vi värdeneutralitet. Men i längden kan ett samhälle inte byggas på neutralitet. Ett land som inte längre vet varför det tror på frihet, jämlikhet och mänsklig värdighet kommer ha svårt att försvara dem. Det är därför den svenska värdegrunden idag upplevs som osäker, den vill vara universell, men saknar förankring i något större än människans vilja.

När islam nu möter denna sekulära miljö, möter den inte ett starkt kristet samhälle som står tryggt i sin tro, utan ett andligt vakuum. Där religionen en gång var en självklar del av livet, finns nu en offentlighet som ryggar för allt som luktar tro. Men det skapar också en svaghet: den som inte tror på något heligt har svårt att försvara sina heliga värden.

I ett samhälle där Gud har tystnat så har staten blivit det yttersta goda. Och när staten möter en religion som inte skiljer mellan andligt och världsligt står den handfallen. Den svenska sekularismen trodde att den kunde hantera alla trosriktningar genom tolerans. Men islam är inte en religion bland andra, den är en samhällsordning. Den kräver ramar, och där Sverige dragit sig undan från att definiera dem har andra gjort det i dess ställe.

Om Sverige ska kunna möta framtiden utan att förlora sig självt, måste den återvända till sina rötter. Vi är ett land byggt på klocktorn och kors, på tanken att människan är mer än en medborgare. Vår frihet växte ur tron på att människan har ett unikt grundvärde som inte ges av staten, utan av Skaparen själv. Den som glömmer det, förstår heller inte varför den svenska värdegrunden är värd att försvara.

Tro, kultur och verklighet

Det finns religioner som vuxit fram ur den europeiska myllan, som under sekler samspelat med våra institutioner, våra lagar och vårt sätt att se på människan. Islam är inte en av dem. Den har ingen historisk eller kulturell förankring i Sverige. När den nu försöker finna en plats här sker det inte som en naturlig del av vår historia, utan som främmande system som möter ett sekulariserat, osäkert samhälle.

Det betyder inte att muslimer inte ska få leva här, arbeta här eller delta i samhällslivet. Sverige är trots allt ett fritt land med religionsfrihet där alla människor har rätt till sin tro och sin värdighet. Däremot ska islam inte forma och diktera svenska samhällsordningen och offentlighet. Islam, i sin nuvarande teologiska form kan inte bli “blågul” eftersom dess grundläggande principer står i direkt konflikt med den värdegrund som byggt Sverige.

Det liberala hoppet om en “svensk islam” är därför inte teologisk realism utan politiskt önsketänkande. Det bygger på idén att alla kulturer och trossystem i grunden är lika, och att de bara behöver rätt språk för att smälta samman. Men religioner är inte språk, de är världsbilder. Islam kan inte omformas efter svensk politik utan att upphöra att vara islam, och Sverige kan inte göra religionen till en del av sin samhällsordning utan att upphöra att vara Sverige.

Det verkliga toleranta samhället är inte det som försöker göra alla lika, utan det som vågar stå för sitt eget. Att muslimer ska kunna leva i fred och frihet i Sverige kräver inte en blågul islam, utan ett land som vet vad det själv tror på. Ett land som kan säga: “Du är välkommen hit, men våra lagar, våra värden och vår ordning är det som gäller. Dessa är inte förhandlingsbara, så du kan anpassa dig efter dem eller åka hem”.

Den som försöker måla halvmånen blågul kommer endast bli besviken när det inte fungerar. Deras liberal önsketänkande kommer förbli just det, önsketänkande.