När ett land glömmer sig själv
Sverige är inte längre sig självt. På en generation har vårt land förändrats mer än vad det gjort under något tidigare sekel. Det som en gång var självklart: språket, tilliten, gemenskapen och tryggheten, har förlorat sitt fäste. Förändringarna skedde långsamt av en politik som orsakade att vi svenskar glömde vilka vi var. Men än kan minnet åter igen väckas.
Ser man tillbaka trettio år är Sverige nästan oigenkännligt. I början av 1990-talet var landet fortfarande präglat av en stark kulturell sammanhållning, ett gemensamt språk och en tillit som sträckte sig över grannar, skolor och samhällsinstitutioner. Vi levde i ett land där människor kände varandra även när de inte gjorde det. Ett handslag räckte, ett löfte betydde något, och orden hade fortfarande vikt.
Idag lever vi i ett land som inte längre delar samma berättelse. De gamla referenserna har bleknat, det gemensamma språket har splittrats, och tilliten, den osynliga roten i varje fungerande nation, har börjat lösas upp.
Enligt SCB hade omkring 13,5 % av Sveriges befolkning utländsk härkomst i början av 2000-talet. Idag är siffran omkring 24%, nästan var fjärde invånare. Utländsk härkomst definieras som en person som själv invandrat hit, eller en person som är född här men har två utrikes födda föräldrar. På bara en generation har befolkningssammansättningen, och därmed vardagens kultur och språk förändrats i grunden. Detta är inte i sig ett moraliskt påstående, utan ett konstaterande av ett faktum: ett folk som förändras så snabbt utan att förstå vad som sker, tappar sin förankring.
I min egen hemstad skrev lokaltidningen för inte länge sedan om en skola där 95% av eleverna inte talade det svenska språket. Istället hördes främst somaliska och arabiska i korridorerna. Det är inte längre ett undantag. På många håll i landet har klassrummen blivit en spegel av den omfattande invandring som Sverige har upplevt och av de svårigheter som följt med den. När barn växer upp utan ett gemensamt språk förlorar vi inte bara kommunikationen, utan också det som språket bär: kultur, historia och gemenskap.
Sverige var länge ett land som byggde på förtroende. Vi litade på myndigheter, på grannar och på systemet. Men tillit kan bara finnas där människor delar något gemensamt; språk, normer, historia och förväntningar. När dessa band försvagas, blir samhället kallare. Vi ser det i vardagen, i anonymiteten, i rädslan, i de stängda dörrarna. Det är inte bara tryggheten som försvunnit, utan en känsla av ett vi.
Sverige, ett land i kris
Den svenska krisen syns inte alltid i rubrikerna. Den märks i det som inte längre sker, i möten som uteblir, i leendet som dör, i institutionerna som förlorat sin själ. Politikerna talar om problem, men problemen är bara symptom. Det verkliga felet sitter djupare: ett folk som slutat tro på sitt eget värde, och en ledarklass som inte längre förstår sitt ansvar.
Ingen byggde denna utveckling medvetet, men alla lät det ske. Borgerligheten trodde att ekonomin kunde ersätta gemenskapen. Socialdemokratin trodde att staten kunde ersätta kulturen. När de gamla partierna sedan började skämmas för sitt eget folk, då fylldes tomrummet av ideologier som bara talade i abstrakta termer som globalisering, mångfald och värdegrund. I den världen blir ingen ansvarig, för allt är någon annans fel.
Men bakom politiken finns något djupare. När kyrkklockorna tystnade, tystnade också något i människan. Sverige, ett land som byggde sina städer runt kyrktornen, har förlorat sitt centrum. Istället blev kyrkan politiserad så hårt att politisk ideologi verkar viktigare än korset. Människan omvandlades från en själ till ett projekt. När tron försvinner så försvinner också förmågan att se något heligt, i sitt land, i sina medmänniskor och i sig själv.
Tillslut började vi tala om svensk kultur som något diffust, nästan pinsamt. Vi ställde frågor som om svensk kultur ens existerar och om det gör det, vad den egentligen består av. Traditioner reducerades till kuriositeter, flaggan till en riskfaktor och historien till en ursäkt. Att vara stolt svensk blev helt plötsligt problematiskt. Men en nation som ber om ursäkt för sin existens kan aldrig kräva respekt. När människor började se att det egna landet inte trodde på sig självt, då försvann också viljan att bidra till det. Vi fick en politik utan kärlek och ett samhälle utan stolthet.
Ljuset i tunneln
Men mörker varar aldrig för evigt. Det första steget mot återfödelse är att minnas. Minnas språket, sångerna och tron. Ett folk utan minnen är ett folk utan framtid. När vi minns väcks också något till liv: ansvar, kärlek och förvaltarskap. Vi inser att vår uppgift inte är att återvända till det förflutna, utan att återknyta till det som bar oss fram hit.
Ingen nation är bortom räddning. Kristendomen lär oss att även den förlorade sonen kan vända hem. Men för att vända om måste man erkänna vart man gått vilse. Sverige har förlorat sin tro på något högre, men kanske är det just i tomheten som längtan väcks. Längtan efter mening, efter rötter, efter Gud.
Ett land återuppbyggs inte med dokument eller paragrafer, utan med gemenskap. Vi måste våga tala om svenskhet som något gott, något som förenar och inte förnekar. Att återuppbygga kärleken till det egna är inte exkluderande, det är nödvändigt. Ett folk som inte älskar sitt land kan inte be om respekt från andra. Det handlar om förvaltarskap, att ta ansvar för arvet vi fått och förvalta det vidare till kommande generationers svenskar.
I städer och byar står klocktornen kvar. De har sett sekler av glädje, sorg, tro och förlust. Kanske är deras tystnad idag inte ett tecken på död, utan på väntan. De väntar på att någon ska lyssna igen. Att människor åter ska lyfta blicken mot himlen och höra kallelsen till ansvar, tro och samhörighet.
Sverige har glömt sig självt, men än är det inte för sent att minnas. Ty klockorna ringer fortfarande, tyst men ihärdigt. Frågan är bara om vi vågar höra dem.