På gatan bland flaggorna
Det är december i Stockholm, solen lyser men det är bitande kallt. Människor börjar samlas under flaggor som inte är våra. Jag står en bit bort, med en macka från Subway i handen, ser hur ett hundratal aktivister anländer i små grupper, hälsar på varandra, vecklar ut banderoller. Klockan är strax efter ett. Ur högtalarna spelas palestinska popdängor med refränger som “from the river to the sea”, ord som för många låter som en sång, men som för andra betyder något helt annat.
Jag äter färdigt och börjar röra mig närmare. Talaren förbereder sig vid mikrofonen. Framför mig står unga med Palestina flaggor, äldre män i keffiyeh och en svensk flagga som hänger mellan två andra palestinska flaggor, fästa vid en bil. Luften är fylld av röster, av något som på ytan liknar solidaritet men i tonen bär en annan klang, ilska, kamp, och en känsla av något större än bara en protest.
En man med palestinsk bakgrund stiger upp på flaket till en pickup som fungerar som scen. Högtalarna knastrar till. Han talar med hög röst. Han presenterar nästa talare, en svensk man, universitetsutbildad, klädd i mörk jacka och keffiyeh. Hans röst är självsäker, fylld av övertygelse.
Han talar om solidaritet, om motstånd, om folkmordet som pågår i Gaza. Orden är bekanta men tonfallet bär en annan rytm, hämtad från seminariesalarna snarare än torgen, en märklig blandning av postkolonial teori och revolutionär retorik. Han beskriver Israel som en “apartheidstat”, palestinierna som “de förtryckta”, och väver in marxistiska referenser om imperialism och klasskamp. Det låter akademiskt, men mellan raderna finns ett budskap: våld som svar på våld.
När talet fortsätter glider retoriken längre bort från fred och närmare hat. Han kallar Netanyahu “världens största antisemit”, jämför kriget med Förintelsen och talar om “motståndet” som rättfärdigt. Publiken applåderar. Någon skriker “Länge leve motståndet!” och ropen sprider sig i gruppen. På flaket står en grupp maskerade aktivister, den så kallade maskteatern, redo med sina banderoller.
Framför bilen, ser jag Amnesty International redo att leda tåget. Deras banderoll vajar i vinden, sida vid sida med flaggor som representerar en helt annan agenda. Kontrasten är slående: ”människorättsorganisationer” som delar scen med de som relativiserar Hamas.
En polis rör sig fram mot en man med kamera, troligen en av demonstrationens egna fotografer. Då kliver den ökände “kryckmannen” in. Han börjar filma polisen, gestikulerar, höjer rösten. Situationen blir spänd, men polisen backar.
Framför mig skanderar en gruppen: “Länge leve motståndet!”
Ordet “motstånd” hänger kvar i luften – det låter harmlöst på svenska, men jag vet vad det betyder i deras kontext. Motstånd är inte debatt eller demonstration. Motstånd är vapen, raketer, våld.
Tåget börjar röra sig långsamt nedför Odengatan. Längst fram går en man med hammaren och skäran på väskan. Han leder ropen genom mikrofonen, som är kopplad till pickupens högtalare. Framför honom och bilen bär Amnesty International sin banderoll – ironiskt nog, sida vid sida med symbolerna för våldets ideologier.
“When people are occupied, resistance is justified!” ropar han.
Folkmassan svarar i kör. Orden ekar mellan fasaderna, över bilarna, genom luften. För de flesta förbipasserande är det bara ljud, men innebörden är tydlig: stöd till Hamas, förklätt till moralisk indignation.
Under tågets gång så går Kryckmannen mot någon förbipasserande som hade kommenterat något. Han börjar bråka med denne smått innan han leddes iväg och samtidigt blockerade min kamera. Det är en märklig scen, ett tåg som ropar om frihet men reagerar aggressivt så snart någon inte håller med.
Slagorden blir fler, hårdare:
“Vår regering stöttar terror!”
“Motståndet eskalera!”
“Länge leve intifadan!”
När tåget svänger in på Sveavägen känner jag blickar mot mig. En funktionär i reflexväst tittar misstänksamt. En bakom mig stannar upp, lyfter mobilen och fotograferar mig medans jag filmar.
En annan man går fram, frågar vad jag “tycker om folkmordet”. Jag svarar lugnt att jag fokuserar på svenska frågor. Han nickar, men jag ser på honom att svaret irriterar.
Ropen blandas med trummor, med skratt, med en konstig sorts glädje över kampen. Under tåget fortsätter vissa fotografera mig vid flera tillfällen.
Någon delar ut broschyrer vid Kungsträdgården, andra ropar om bojkott av Israel. “För att inte bidra till folkmord”, förklarar en kvinna med allvarlig röst.
Stämningen är fortfarande lugn på ytan, men något i luften har hårdnat. Ropen om eldupphör följs av rop om att “aldrig sluta slåss”. Banderollerna gungar som vågor mellan husraderna. När tåget når Hamngatan och börjar närma sig Norrmalmstorg känns det som att jag följer en processionslik rörelse, inte en demonstration, utan en ritual.
Mikrofonen sprakar till, dör för ett ögonblick. Ledaren ropar i stället med sin egen röst:
“Eskalera eskalera!”
Marschen avslutas på Norrmalmstorg. Klockan har passerat tre, himlen har mörknat till den där tunga decemberblå som bara finns i Sverige. Luften luktar fukt och avgaser, men på torget har man ställt fram högtalarna igen. Det sista som återstår är musiken.
En kvinna försöker få igång allsång. En ton som påminner om en julsång, men med ny text: en pro-palestinsk version som lånar melodin från något man hört som barn. Det är märkligt att höra — ett eko av svensk julstämning, omvandlat till ett budskap om motstånd och kamp. Några sjunger med, andra skrattar. De flesta tittar på sina telefoner. Försöket till gemenskap faller platt.
Det hela avslutas med att arrangörerna berättar om något de kallar “Palestinevision”, deras svar på Eurovision, en “antisionistisk musikfest” som ska bojkotta Israel och samtidigt “fira solidaritet”. Någon ropar att alla ska komma nästa gång. Det låter mest som en ironisk parodi på sig själv, en aktivism som tappat greppet om verkligheten.
Trots de folkliga inslagen, de svenska inslagen och musiken, går det inte att ta miste på tonen. Ropen under dagen – “Länge leve intifadan!”, “Motståndet eskalera!” – ligger kvar i luften. Den yttre lugnheten döljer något mycket kallare. Det är en märklig blandning av amatörteater, ideologisk övertygelse och undertryckt aggressivitet.
När torget tömts och ljudet av högtalarna tystnat står jag kvar en stund i kylan. Det som nyss var en demonstration för “fred” har lämnat efter sig något annat – en efterklang av slagord, en känsla av hot under ytan. Även om dagens marsch var lugnare än jag väntade mig, vet jag hur snabbt det kan vända. Jag har sett samma rörelse tidigare: samma människor, samma rop, samma glöd. Det börjar med musik och slutar ofta med vrede.
Bakom de fina orden om rättvisa och mänskliga rättigheter finns något mörkare. Det är inte solidaritet jag ser, utan en importerad konflikt som klätts i svenska ord. Retoriken må låta förfinad, men innebörden är densamma – ett stöd till våld, en relativisering av terror, en oförmåga att skilja mellan offer och förövare. Ropen om “motstånd” är inte metaforer; de är deklarationer.
Det är detta som gör rörelsen farlig. Den använder vår frihet för att legitimera dem som vill förgöra den. Den tar språk om fred, men menar kamp. Den talar om rättvisa, men hyllar dem som mördar oskyldiga.
Sverige har inga bomber som faller över våra städer, men vi låter andras krig utspela sig på våra gator. Vi har importerat hatet, parollerna, till och med symbolerna. Den som vågar ifrågasätta det blir fotograferad, hånad, misstänkliggjord.
Israel–Palestina-konflikten hör inte hemma på svenska gator. Vi har våra egna sår, våra egna problem att läka. Det finns ingen rättvisa i att ropa för andras krig medan det egna landet förfaller. Och när människor i Stockholm skanderar slagord som rättfärdigar terror, då är det inte längre en solidaritetsrörelse – det är en ideologisk front.
Jag vänder mig om och går därifrån. Bakom mig försvinner flaggorna i kvällsljuset. Kylan biter i kinderna, men det som känns kallast är tanken på hur lätt ett land kan tappa kontrollen över vilket hat det tillåter på sina gator.