Palestinademonstrationerna - Import av en icke svensk konflikt

Photo by حسن on Unsplash

De palestinska demonstrationerna som varje vecka samlas i svenska städer säger något större än bara en protest mot Israels krig. De visar hur främmande konflikter har fått slå rot i vårt offentliga rum, med flaggor, slagord och symboler som inte hör hemma här. Det som började som solidaritet har förvandlats till ett eko av Mellanösterns hat, där judar hånas på svenska gator och extremistiska rörelser använder friheten i vårt land för att sprida sin propaganda.

Sverige har alltid tillåtit människor att uttrycka sina åsikter, men när importerade konflikter blir ett sätt att underblåsa splittring, då förlorar demokratin sin grund. Frågan är inte längre om man står på Israels eller Palestinas sida utan varför Sverige gång på gång låter andra nationers konflikter bli våra egna.

En gammal konflikt på nya gator

Konflikten mellan israeler och palestinier är en av vår tids mest långlivade och emotionellt laddade. Sedan 1948 har frågan om land, identitet och tro slitit sönder generationer i Mellanöstern. Den är djupt rotad i historia, religion och politik – men framför allt i ett geografiskt och kulturellt sammanhang som inte är vårt. I decennier har den format regionens politik, skapat flyktingvågor och fött terrorrörelser som Hamas och Islamiska Jihad, vars ideologi inte bara handlar om självstyre utan om att utplåna Israel som stat.

Under de senaste åren har denna konflikt fått ett nytt uttryck – inte i Gaza eller Jerusalem, utan på gatorna i europeiska städer. I Sverige har rörelsen vuxit snabbt. Från demonstrationerna efter Gazakriget 2014 till dagens återkommande marscher i Stockholm, Göteborg och Malmö har protesterna blivit både större och mer aggressiva. Det började som solidaritetsaktioner, men har gradvis förvandlats till en permanent mobilisering, där moskéer, aktivistnätverk och politiska grupper samverkar för att hålla konflikten levande i svensk offentlighet.

Organisationer med kopplingar till internationella kampanjer, som BDS-rörelsen och olika islamistiska paraplygrupper, har spelat en central roll. Deras retorik har alltmer förskjutits från krav på fred till paroller om motstånd, bojkott och kamp. Samtidigt har demonstrationerna lockat en bred blandning: unga med invandrarbakgrund som identifierar sig med “Palestinas sak”, vänsteraktivister, akademiker, men också grupper med öppet extremistiska sympatier.

Det är här problemet börjar. För vad som i Mellanöstern är en territorialkonflikt har i Sverige blivit ett identitetsprojekt, ett sätt att definiera tillhörighet och lojalitet. På svenska gator vajar flaggor för en annan stat, och slagord som föddes ur krigets logik ropas i städer långt från fronten. Rörelsen har blivit ett sätt att importera en annan värld, med dess hat, dess symboler och dess historia, rakt in i vår.

En rörelse med två ansikten

Den palestinska solidaritetsrörelsen i Sverige framställer sig gärna som en kamp för fred, rättvisa och mänskliga rättigheter. Men under parollerna och flaggorna döljer sig något mer komplext och i många fall, något betydligt mörkare. För bakom den folkliga fasaden finns nätverk, organisationer och ideologier som har betydligt mindre med fred att göra än med kamp, motstånd och hat.

Flera av de svenska grupper som organiserar demonstrationer har direkta kopplingar till internationella rörelser som BDS (Boycott, Divestment, Sanctions) – en kampanj som i rapporten “Terrorists in Suits” beskrivs ha organisatoriska och personella band till terrorgrupper som PFLP och Hamas. Dessa grupper har i decennier haft som uttalat mål att inte skapa fred, utan att förinta Israel. När deras ideologiska arv förs in i svensk debatt under humanistiska slagord, förvandlas yttrandefriheten till en arena för andras ideologiska krig.

Även på svensk mark finns exempel. Vid flera demonstrationer har talare och deltagare använt slagord som “Från floden till havet”, en fras som i sin fulla betydelse innebär Israels utplåning. Samma paroller har hörts i London, Berlin och Paris, ofta tillsammans med hyllningar till Hamas och andra militanta grupper. Det handlar inte om missförstånd, utan om medveten symbolik.

Denna retorik har fått fäste eftersom Sverige, till skillnad från många andra länder, sällan drar gränsen mellan legitim kritik av Israels politik och stöd till organisationer som vill förstöra staten Israel. I samma demonstration kan man se vänsterpartister, islamistiska predikanter och ungdomar som knappt vet var Gaza ligger, förenade i ett hat som de själva kanske inte fullt ut förstår.

Samtidigt har svenska myndigheter visat en närmast naiv tilltro till att yttrandefriheten ensam ska skydda demokratin. Men yttrandefriheten var aldrig tänkt som ett skydd för den som vill använda den till att sprida hat mot ett folk eller till att normalisera organisationer som använder terror som politiskt verktyg.

När rörelser med band till islamistisk ideologi får breda ut sig i svensk offentlighet under fredsflagg, blir frågan inte längre var gränsen för yttrandefriheten går, utan varför ingen längre vågar dra den.

Hatets ansikten i Sverige

I städer som Göteborg har den palestinska rörelsen fått en särskilt mörk karaktär. Där har demonstrationer som utger sig för att handla om fred gång på gång förvandlats till scener där Hamas öppet hyllas, där terrorister kallas martyrer och där ropen om “motstånd” inte längre handlar om politisk kamp, utan om våld. Det är ingen hemlighet att Hamas, sedan 2003, är klassad som en terrororganisation av både EU och Sverige. Ändå ser vi dess symboler och paroller på svenska gator, utan att myndigheter eller arrangörer ingriper.

Under de senaste månaderna har journalister och fotografer attackerats vid flera demonstrationer. I Göteborg och Stockholm har reportrar hotats, knuffats och omringats av deltagare som inte vill bli dokumenterade. Den logik som en gång präglade den autonoma vänsterns våldskultur har nu letat sig in i den palestinska rörelsen. Precis som AFA använder rörelsen skrämsel, uthängning och hot för att tysta meningsmotståndare. De som vågar ifrågasätta demonstrationerna anklagas för “islamofobi” eller “hat mot palestinier”. På så sätt skapas ett klimat där våld och hot blir verktyg för politisk kontroll.

Det mest anmärkningsvärda är att många av rörelsens mest högljudda ledare inte ens har medborgarskap, utan befinner sig i Sverige på tillfälliga uppehållstillstånd eller skyddsstatus. Personer som en gång sökte asyl i ett land som gett dem skydd från förföljelse använder nu samma land som plattform för att försvara organisationer som själva står för förtryck och terror. Det är inte bara en moralisk skandal – det är ett misslyckande för statens ansvar. Ett land som låter sina gator fyllas med slagord till stöd för terror har glömt vad skyddsrätten egentligen handlar om.

Den palestinska rörelsens ledarskikt i Sverige utgör i praktiken en politisk export från Mellanöstern. Många har direkta kontakter med grupper och nätverk utomlands, och deras engagemang handlar sällan om fred eller diplomati. Det handlar om makt, inflytande och att föra sitt hemlands konflikt till svensk mark. När dessa människor använder sin vistelse i Sverige till att sprida hat mot andra grupper, då handlar frågan inte längre om yttrandefrihet, utan om förvaltarskap av nationens ordning och trygghet.

Ett land som ger skydd åt förföljda får inte bli en arena för deras förföljares idéer. När flaggorna för terror hissas i våra städer, är det inte solidaritet vi ser – utan kapitulation.

När främmande konflikter blir våra egna

Sverige byggdes en gång på en känsla av gemenskap, en tro på att våra meningsskiljaktigheter kunde lösas inom ett gemensamt ramverk av språk, tillit och respekt. I dag ser vi hur den grunden vittrar. På våra gator förs inte längre bara svenska samtal, utan andra nationers strider. Flaggor som aldrig vajat över våra byggnader används nu för att markera tillhörighet. Slagord från krig i Mellanöstern ropas på torg där svenska barn leker. Det är mer än bara en protest, det är ett tecken på en identitetsförskjutning.

Den palestinska rörelsen i Sverige har blivit symbol för ett större fenomen: hur importerade konflikter urholkar den nationella lojaliteten. När människor som vuxit upp i Sverige känner större engagemang för ett land de aldrig besökt än för sitt eget, då har integrationen misslyckats. Och när dessa konflikter dessutom laddas med religiös och ideologisk glöd när en främmande nations fiender blir “våra” fiender, då har vi förlorat kontrollen över den gemensamma berättelsen.

I denna miljö frodas splittring. Svenska judar vågar inte längre bära Davidsstjärnan offentligt. Debattörer tystnar av rädsla för hot och uthängningar. I sociala medier fylls kommentarsfälten av hat, konspirationer och anklagelser om förräderi. Konflikten i Mellanöstern blir en katalysator för något mycket djupare, en inre söndring där svenskhet inte längre är ett band, utan ett slagfält.

Sverige trodde länge att det kunde stå neutralt inför världens konflikter. Vi byggde vår självbild på fred, humanism och diplomati. Men neutralitet fungerar bara när den egna identiteten är stark. Ett land utan förankring blir som ett öppet kärl, allt rinner in, och till slut vet ingen längre vems ord som ropas på våra gator.

Vi har tillåtit importerade konflikter att bli en del av vårt offentliga liv, men vi har inte förstått priset. Varje gång en utländsk konflikt projiceras på svensk mark, förlorar vi lite av vår egen gemenskap. Varje gång svenska städer fylls av slagord som handlar om andra länder, bleknar banden mellan oss. Och varje gång staten väljer passivitet framför principer, undergrävs förtroendet för den ordning som en gång gjorde Sverige till ett tryggt land.

Ett land som inte längre kan skilja mellan sina egna intressen och andras konflikter riskerar att glömma vem det är.